Soldatsambo

Ja, så kom den dagen då funderingarna blev berättigade. Den 8 november 2010. Min underbara man i livet ska bli soldat. Vid årsskiftet börjar han på säkerhetsbataljonen på K1. Jag är fantastiskt lycklig för hans skull, han ska få gå en intressant utbildning och få arbeta med någonting utvecklande och värdefullt. Sedan går mina känslor isär och spretar; Obligatorisk utlandstjänst á la 6 månader i stöten var femte halvår.


Jag har ju redan funderat lite i några veckor i väntan på besked. Funderingarna lär ju fortsätta så länge han arbetar inom det militära. Ena stunden känner jag att det kommer att gå hur bra som helst och andra stunden bränner tårarna i ögonen när jag bara snuddar vid känslan av att vara ifrån varandra på de premisserna. Visst nu har väl nästan hela vår tid tillsammans bestått i att delvis var isär men ändå. Klarar jag av den mentala biten? Klarar jag av den här gården ensam? Vad kommer han att uppleva och kommer han att förändras? Och andra diverse tankar jag inte ens klarar av att nämna här.

Den närmsta tiden blir det ju inte relevant att behöva tampas med dessa tankar i den omedelbara närheten av verklighet men det är svårt att inte fundera. Det hör ju till min person att försöka tänka sönder allt i beståndsdelar så att jag har hunnit förutse alla sidor av bitarna innan det så sker. Kontrollbehov kanske, vad vet jag. Jag har annat att göra än att försöka ändra på en av mina mest präglade egenheter. Som att fundera!

En alldeles klar och otvetydig känsla i allafall är att jag är stolt. Stolt över att de valde honom. Stolt över Christian.


Jag älskar dig så mycket.