Gräsänka, läxläsning och gårdsbestyr.

Andra halvan av vecka 9 tillbringades med nära vänner i deras stuga vid Ljusnan, närmare bestämt i Ramundberget. Skidåkning på flacken efter hund och utförsåkning i manchester och lössnö förgyllde dagarna.

Under vistelsen vid den norska gränsen kom dock ett jobbigt besked. I september åker Christian till Afghanistan. Kanske borde jag inte blivit överraskad. Jag är stolt, mycket stolt över min fästman. Han är handplockad tillsammans med fem andra av närmare åttio stycken för det här uppdraget. Gruppen som åker är erfaren, ödmjuk och stabil och säkerligen en spegling av Christian själv så när som på erfarenheten. Men visst är det jobbigt! Tårar jag hade lovat mig själv att det inte skulle komma fler av, förrän han faktiskt åker, sprutade ändå när jag kom hem från skidresan. Barnsliga tankar som "Men jag då? Jag vill inte somna ensam varje kväll, jag vill inte stöka med alla gårdsbestyren själv!" malde en hel kväll och ett par timmar in på nästa dag.

Långvarigare än så i mina deprimerande tankar var jag inte. Svackor kommer garanterat komma och gå men nu är jag bara tänd på tillfällen, värderingar och erfarenheter det här skapar. Det började som en tanke att vi skulle skapa något positivt av det hela. Som att jag skulle få något att se fram emot under den här tiden. Som studier. Vara ledig från jobbet, plugga kurser och ta hand om gården. Detta har lett vidare till något ännu större.

Jag har bestämt hävdat att jag valde bort längre studier när jag valde den här gården med tanke på ekonomi. En vän gav mig en riktig näsknäpp vad gällde det -Allt är möjligt! Innan det fick jag mig dessutom en riktig tillrättavisning som innehöll orden "Du kan inte hålla på och spreta åt alla håll på detta sättet, skriv ned allt, ta sedan och bestäm dig!"

Sagt och gjort. Det finns tre viktiga inriktningar i mitt liv:

Ungdomar/människor - Jag saknar enormt mycket att omge mig med människor och tempot det innebär. Jag vill vara en hjälte och jag vill vara oviss om hur nästa dag kommer att se ut.

Djur - Jag får för mycket i jobbform och för lite i hobbyform. Jag vill omge mig med djur på hela min gård men jag har inget behov av att gå till ett jobb där djur också finns.

Miljö - Det är helt enkelt för luddigt för min del. Det ska jag ägna mig åt på fritidsnivå. Engagera mig politiskt i kanske framöver.

Summasumarum mitt yrke, förutom gården, måste involvera ungdomar/människor. Detta har jag varit inne på förut både som socionom och sjuksköterska som jag ju dessutom har pluggat till under ett år. Socionom är för tungt för mig så då slutar jag på något sätt där jag faktiskt har påbörjat något. Jo vars, när detta inlägg är klart ska ansökninghandlingarna in till distansstudier både i Falun och på KI. Distans för att det passar mitt sätt att studera. Det är också optimalt för att kunna prioritera gården dagtid. Yrket som sjuksköterska öppnar många dörrar och det finns många vägar att välja på ifall jag skulle bli rastlös Rättelse: när jag blir rastlös.

Detta var alltså en inblick i mitt ständigt överhettade sinne. Därav mäter jag nästan alltid närmare 38 grader på tempen utan att vara det minsta sjuk. Det finns ju i och för sig Restlessleg-syndrome och jag undrar nu om det finns ett Restlessmind-syndrome.

För att återgå till hösten då jag ska vara gräsänka kan grannarna troget räkna med många middagar och sällskapstimmar med mig. De har precis flyttat upp hit på heltid och kommer helt säkert att ha flyttat härifrån innan nästa vinter har anlänt. Jag tycker lite synd om de så här på förhand men hur ska mitt sällskapssjuka jag kunna hålla mig borta!

För Christians skull ska jag försöka bli bättre på att blogga. Fota och lägga ut mina framsteg och säkert mindre lyckade steg i arbetet på gården under tiden han är borta. Jag tänker att det måste kunna lätta upp lite under tunga dagar att se vad som försiggår här hemma. Jag försökte hitta stöd och idéer i andra soldatfruar och sambos bloggar men där gick jag bet. Det var lite för tung läsning och det vill jag inte ta del av. Det största stödet hittar jag nog i svärmor och jag hoppas att jag kan bidra med detsamma för henne.

Nu när jag vädrat min tankar ska jag låta nästa inlägg handla om gården som sig bör. Bland annat vårens planer, flit och glädje. Kanske bröllopet kan få omnämnas lite mer. Det börjar nog bli dags att planera det på allvar.


/Blivande Ove